Om sjukdomen. Del ett.

0

Det här med att drabbas av livsomvälvande saker kan vara svårt att beskriva så att folk förstår. Vi har ju ofta bara våra egna liv som referensramar. Men för att du ska förstå hur någon annans liv förändrats, så behöver du ju också veta något om hur den människans liv såg ut innan. Jag tänkte dela med mig av hur mitt liv såg ut fram till februari 2017.

Jag har alltid varit engagerad. Startade tjejjour när jag var knappt 20. Engagerade mig partipolitiskt när jag var kring 30. Jag har nästan alltid arbetat med människovårdande yrken. Större delen av livet med missbruksbehandling för ungdomar och vuxna.

Under tonåren och en bra bit upp i vuxenlivet var livet ganska stökigt. Jag festade mycket och levde ett ganska tärande liv. Men efter en uppslitande (och lärorik) separation, skedde ett skifte och från 2013 har livet gått från klarhet till klarhet. Jag la om kursen kan man säga.

Jag slutade jobba med behandling och började som asylsamordnare. En tjänst som så småningom omvandlades till integrationsstrateg. I den rollen var jag ofta ute och pratade inför folk, både privatpersoner, föreningar och myndigheter och politiker. Jag fick möjlighet att sprida kunskap och att vara spindeln i nätet för alla dessa olika instanser som är inblandade då människor på flykt kommer till en ny plats. Det var otroligt lärorikt och jag växte mycket som person under den tiden.

Jag fördjupade också kontakten med mig själv. Gick i en del terapi och deltog i en ett-årig utbildning på Gaia Life i Fjärås, som verkligen rensade och byggde upp på ett andligt, energiplan. Helt ovärderlig tid!

Jag hade djur hemma på den lilla gården. Getter, höns och hund och katter. Jag hade några relationer men levde större delen av tiden själv.

Jag var nöjd och lycklig med livet. Spenderade tid i skogen med hunden och kunde sitta på kvällarna ute hos getterna och bara mysa. Jag tyckte om att träffa alla dessa olika människor, och känna att det jag gjorde faktiskt gjorde direkt skillnad i människors liv. Det var otroligt tillfredsställande.

Till slut fattade jag ändå beslutet att sälja iväg djuren. Jag kände att jag inte kunde ge dem det de behövde och då blev det inte så mycket mys utan mer stress istället. I och med en ny relation så beslutade jag mig också för att sälja huset och flytta till lägenhet. Det var helt rimligt utifrån det liv vi såg framför oss att vi skulle leva.

Den relationen höll inte, men det visade sig att karln i grannlägenheten var den jag väntat på.

Det här var årsskiftet 2016-2017. Jag hade världens bästa jobb. Var nyförälskad och kände mig fri. Det fanns inget område i mitt liv som kändes svårt eller tungt. Jag fick vara social på jobbet med både fina kollegor och andra jag mötte. Jag hade möjlighet att strukturera och påverka arbetet med integration i min hemkommun, och kände bara lycka och tillfredsställelse med det. Planerade för hur arbetet skulle utvecklas och vilka jag kunde samverka med.
Hemma fanns en underbar man, och bonusdotter, som alltid fick mig att skratta och slappna av. Det kändes varm och kärleksfullt på alla plan.

Så blev jag förkyld och fick bihåleinflammation. Den första jag nånsin upplevt. Sökte så klart läkare och fick antibiotika. Häpp. Bihålorna bättre och jag gick tillbaka till jobbet.
Men det var nåt som inte stämde. Det kändes som att kroppen fortfarande var sjuk. Jag blev andfådd av ingen ansträngning alls. Jag fick mjölksyra i benen av att gå uppför trapporna till vår lägenhet. Hjärnan kändes trög och konstig. Men jag gnodde på. Konstaterade med en axelryckning, att den där antibiotikan inte bara knäckte bihåleinflammationen, utan även resten av kroppen. Jag kände att något var fel i kroppen, men kunde inte riktigt förklara. Kände mig febrig utan feber. Influensig utan influensa. Och det blev värre.

Hjärtklappning, orkeslöshet, muskel-och ledvärk, trötthet.

Jag sökte läkare igen, men alla prover var normala. “Det är sviterna efter förkylningen. Kom tillbaka till midsommar om du inte är bättre”. Det här var i februari-mars.

Jag gav mig inte. Jag googlade. Första träffen handlade om utbrändhet. Men det stämde inte. Jag var inte utbränd. Nästa handlade om borrelia. Jag sökte läkare igen och krävde borreliaprov. Visade inget.
Så hittade jag ME – myalgisk encefalomyelit – och det var bingo. Jag kunde pricka av nästan alla punkter på diagnoskriterielistan. Vilket inte var så roligt. Jävlar.

Kronisk, neurologisk sjukdom. Svårt funktionsnedsättande. Inget bot. Ingen lindrande behandling. Dessutom ifrågasatt av halva läkarkåren.

Va fan! Jag tar utbrändheten istället!

Tyvärr fick jag inte välja. Det tog ett tag att få diagnos, men tiden från att jag själv fick klart för mig att det var ME till att jag nådde den sämsta perioden någonsin var bara cirka 6 månader. Det var ett halvår av ångest, sorg, förtvivlan. Rädsla, hopplöshet, maktlöshet.

Så kan ett liv förändras. Så kan en social, glad, öppen, nyfiken, envis person plötsligt ha svårt att ordna sin egen frukost eller duscha. En bihåleinflammation och antibiotikakur. Bara så där. I nästa inlägg kommer jag skriva mer om hur sjukdomen yttrat sig för mig, och hur begränsad jag faktiskt varit.

Dela.

Om skribenten

Missa inte våra intressanta artiklar

Läs fler artiklar på huvudsidan

Lämna en tanke