Om sjukdomen. Del tre.

4

Det här är tredje inlägget i en serie om hur jag drabbades av sjukdom och hur begränsat livet blev. Idag kommer jag berätta om vändpunkten. Du kan läsa det första inlägget här, och det andra här.

I mörkret med bara mig själv som sällskap tvingades jag till ett val.

Jag kunde låta livet bli så. Mörkt, kämpigt, motigt, ångestfyllt. Eller så kunde jag resa mig. Kanske inte fysiskt, men själsligt. Jag valde det senare.

Nu låter det som att jag bara vaknade en dag och som genom ett mirakel bestämde mig för att inte ha ångest mer, och så var det naturligtvis inte. Men jag tänker att det är en mängd “tillfälligheter” och skeenden som behöver sammanfalla för att skapa en vändpunkt. Och det kanske inte är en enda punkt. Det kanske är mer en process.

Hur som helst. Jag fattade ett beslut. Jag vände tjurigheten till något konstruktivt. Jag tänkte att jag kan inte leva så här resten av mitt liv. Jag vill leva länge, och jag vill leva rikt. Jag måste göra allt jag kan för att ta mig ur den här situationen. Och så började jag. Jag använde den lilla kraft jag hade till att läsa om lösningar, inte bekräfta mig själv i andras problembeskrivningar. Jag förstod i min dimmig hjärna att lymfsystemet är viktigt. Jag orkade liksom inte läsa allt, men något inom mig sa mig att jag måste börja röra kroppen på något sätt.

Så jag började med att sätta mig upp i sängen och sträcka mig efter mina fötter. Jag gnuggade på tårna och strök lätt på smalbenen och upp över låren. Sedan la jag mig ner och gjorde likadant på armarna. Det var allt. Det var så jag började. Och den lilla stund jag orkade lyssna eller läsa något, så valde jag lösningsfokus. Jag började följa en tjej med ME från England som utarbetat ett yogaprogram som passade hennes ME-kropp. Jag inspirerades av hennes sätt att tänka. Jag delade mycket på instagram och skapade mig en sorts social samvaro, där från det mörka sovrummet.

Det var i den här vevan som jag läste om shaman sickness och började förstå att det här kanske inte drabbat mig för att jag hade “otur”. Det kanske finns en mening med det här.

Inget utav det här har varit smärtfritt. Men det har varit enkelt. När jag väl bestämde mig för att sluta kämpa, så slutade också livet att vara en kamp. Successivt byggde jag upp något nytt. Jag gjorde ceremonier där jag tog farväl av mitt gamla liv, i tacksamhet. Jag började hitta saker varje dag att vara tacksam över. När ångesten kom så kämpade jag inte emot, utan lät den driva igenom. Många förlösande tårar jag har fällt. Helande och läkande. Jag blev orädd. Jag vågade lita på att om jag tar det lugnt, lyssnar på min kropp och accepterar allt så som det är, så kommer allt bli bra. Det kanske inte blir som jag vill eller som jag trott, men det blir som det ska.

När jag väl tagit mig ur sängen, så gjorde jag min strech-rutin varje morgon. Jag började se över vad jag åt. Minskade socker, mjöl och mjölk. Och jag tog hjälp av en kunnig näringsterapeut som hjälpt mig med tillskott och homeopati.

Det klart det varit gropar. Det klart jag dippat. Men från den dagen i mörkret så har det inte varit samma kamp. Något hände där, som jag inte riktigt kan förklara. Jag tror att jag accepterade min egen död. Och först då kunde jag födas på nytt.

Det här har varit tre inlägg som på ett väldigt sammanfattande sätt berättat om hur jag blev sjuk, och hur jag började tillfriskna. Jag vill påpeka att jag säger inte att du som är drabbad av sjukdom bara kan bestämma dig så blir du frisk. Men jag tror att vi kan påverka hur vi hanterar sjukdomen, genom vårt sätt att tänka. Jag vill också vara tydlig med att det här är en (förenklad) beskrivning av hur ME påverkat min kropp. En annan person kan ha en annan beskrivning.

Jag har skrivit de här inläggen för att jag tror att någonstans där ute kan det finnas någon som finner hopp i mina ord och min historia. Därför får du gärna dela det här vidare om du tror att det finns någon runt dig som kan ha nytta av att läsa detta. Ställ gärna frågor i kommentarerna om du undrar över nåt, eller om jag behöver förtydliga nåt. Det är som sagt en sammanfattning. Någon gång kommer boken med hela storyn.

Här finner du mer information om ME, på patientföreningens sida. 

Dela.

Om skribenten

Missa inte våra intressanta artiklar

Läs fler artiklar på huvudsidan

4 kommentarer

  1. Tack fina du för att du delar med dig av din berättelse! Jag känner igen mig i så mycket för vi delar så många erfarenheter – jag har en annan kronisk, neurologisk sjukdom men tankarna, frustrationerna, vägen ut ur maktlösheten är så lika. Återigen tack!
    Alltid kärlek <3

    • Å va fint att inte vara ensam. Ibland tänker jag att min sjukdom är mitt livs största gåva. Men det törs man inte säga till vem som helst för då tror de man är galen. 😉 all kärlek till dig 💞 tack för att du läser

  2. Jag ser också min sjukdom som en gåva, min livräddare för utan den hade jag antagligen inte stannat upp tillräckligt länge för att höra mig själv och känna igen det andliga och allt jag är… men säger jag det till folk är risken stor att jag får träffa en annan sorts ‘hjärndoktor’ 😉 Min sjukdom gör att jag kan vara jag eftersom jag ju inte är min kropp, men det vet ju du!
    Alltid kärlek <3

Lämna en tanke