Varför? Del fyra.

2

Jag har skrivit tre inlägg om min sjukdomshistoria, och det här är nog den avslutande delen. Börja gärna läs inlägg nummer ett här, och nummer två och nummer tre.

Varför blev jag sjuk?

Ja, jag tror att det behöver finnas flera perspektiv med när man svarar på den frågan.

Rent “vetenskapligt” så tror jag att jag liksom byggt upp till det här under hela mitt liv, inklusive min mors liv. Jag har nämligen lärt mig en del om kroppen under den här tillfrisknandeprocessen. Och en sak är säker. Tungmetaller och andra gifter är roten till mycket ont. Och såna fick jag med mig redan som foster via min mammas amalgamfyllningar. Lägg sedan till vaccinationer och andra miljögifter, så har vi en fin grogrund för systemkollaps.

Det har även betydelse, tror jag, att jag i princip vuxit upp på limpa och cornflakes. Sedan började jag dessutom dricka alkohol i alldeles för stora mängder när jag var bara 13. Med det följer så klart näringsfattig kost och ett “stressigt” liv. Fest, alkohol, nikotin, lite andra droger, jobb, trauman, separationer osv osv…

Jag har, utan att förstå det, pressat min kropp till prestationer som jag inte gett den förutsättningar för. Jag har begärt att den ska kunna jobba heltid, ha en aktiv fritid och orka göra nya och utmanande saker, utan att tanka bränsle så att det räcker. Så med en redan tungmetallförgiftad kropp, som dessutom fick mat bestående av gluten, mejeriprodukter, socker och kött till 95% och också utsattes för prestationskrav som om jag levde på hälsokost och vitamintillskott, kunde det bara gå på ett sätt.
Det finns många fler som lever som jag gjorde, men som ändå inte får ME. Nä, men de kanske får fibromyalgi, migrän, MS, psoriasis, IBS eller något annat istället. Våra kroppar behöver förvisso samma saker, men vi har olika känsligheter och olika förutsättningar för att klara olika påfrestningar.

Personligen tror jag att det var antibiotikakuren som fick min kropp att tippa över kanten. Mina celler sa upp sig. En utav de saker som forskarna faktiskt vet om ME är ett mitokondrierna är inblandade. De är cellens kraftverk, och när de slutar fungera så slutar cellen att producera energi.
Det här är den hyfsat vetenskapliga orsaken till att jag fick ME. Tror jag.

Ser jag på det hela genom de “andliga glasögonen” så blir svaret “The Shaman Sickness”.
Jag har sedan 20-års åldern åkt in och ut ur “den andliga sfären”. Jag har sökt mig fram bland olika trosuppfattningar. Jag har gått kurs i reiki. Jag har varit helt säker på att jag ska arbeta med healing, för att lika snabbt dras iväg i ekorrhjulet och fastna i något “världsligt” igen. Så har jag hållit på. Känt mig kallad av spirits och haft olika andliga upplevelser. För att efter ett kort tag tappa bort mig i vardagen och tappa tron på att jag “kan”. Jag minns nu att jag hade utomkroppsliga upplevelser redan som barn, men som jag inte begrep vad det var då.

Jag har inte kunnat ta till mig att jag är en helare. Att jag har ett kall som handlar om att på något sätt hjälpa andra människor (och mig själv) att växa, läkas och utvecklas.
“Inte ska väl jag” och “vem är jag att tro att jag är en sån” har gått på repeat i mitt huvud.

Så fick jag möjlighet att dö. Jag ser det så. Där i mörkret, som jag skrev om i ett tidigare inlägg, fick jag möjlighet att dö. Och bara då kan jag födas på nytt.

ME är en neurologisk, allvarlig sjukdom som absolut ska tas på största allvar av sjukvård, försäkringskassa och drabbade. Men jag har valt att sluta se mig själv som sjuk. Jag kan inte identifiera mig med en sjukdom. Jag är mer än så. Så började resan med att ta reda på vem det är som fötts ur den här processen. Och den resan lär pågå tills jag lämnar den här kroppen för gott.

Jag har valt att låta dörrar vara öppna och att se tillvaron som möjligheternas äventyr. Jag är en healer och en berätterska. Mina ord är min medicin och genom dem helar jag mig och dig. Jag accepterar kallet och har tillit till att jag är där jag ska vara, och på väg dit jag ska, även fast jag inte kan se runt kröken på stigen. Jag har ingen aning om vad morgondagen ger mig. Men jag litar på att jag får det jag behöver. Det enda jag behöver göra är att sluta kämpa. Både emot och för. Jag behöver bara åka med. Lyssna. Känna. Våga. Säga ja och säga nej. Ändra mig och omvärdera. Öppna ögonen och hjärtat och låta vägledningen komma. Det är så jag lever nu.

Självfallet finns det dagar då jag tröttnar på en massa saker. Det finns dagar då jag bara gråter. Men det är ingen kamp. Det är mest bara kärlek. Jag är så tacksam för det liv jag lever och de människor jag får möta. Jag älskar att jag kan få upptäcka världen på nytt. Det känns som att jag ser på världen genom ett barns ögon, med nyfikenhet, glädje och lust. Och jag älskar det.

Jag ber dig komma ihåg att det här är m i n berättelse om ME. Någon annan har en annan berättelse. Låt inte min berättelse bli berättelsen om ME eller kronisk sjukdom. Ta med dig det som tilltalar dig och lämna resten. Och minns att dessa blogginlägg är endast en skrapning på ytan. Jag har velat förklara för dig vart jag kommer ifrån, och ge dig en bakgrund till varför jag resonerar som jag gör idag. Hela min historia får du läsa den dag jag publicerat min bok.

Gå i kärlek min vän. Sluta kämpa! <3

 

Dela.

Om skribenten

Missa inte våra intressanta artiklar

Läs fler artiklar på huvudsidan

2 kommentarer

  1. Du är verkligen en riktigt kämpe Maria. Du är en sån människa som man bara måste beundra. Du sprider positiv energi med din berättelse. Kram

Lämna en tanke